Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Gellert Tamas har skrivit en fascinerande bok om en av de mest uppmärksammade personerna i Sverige under 1990-talet, nämligen Lasermannen. Gellert har valt att inte bara skriva om själva attentaten som utfördes av John Ausonius utan hela hans och hans föräldrars historia. Hur de kom till Sverige för att söka arbete, gifte sig, fick barn för att sedan skiljas när John och hans bror var unga. John som själv är invandrare (andra genarationen) med mörkt hår och mörka ögon råkade ut för mobbning av de svenska barnen redan som liten. Hans hat växte mot hans egen bakgrund och han gjorde tillslut allt för att bli "svensk". Han färgade håret, köpte färgade linser och började som, så många andra svenskar då och nu, hata invandrare. Han ansåg dem alla vara kriminella utsugare som levde på de hederliga svenskarna. Under denna tid i Johns liv var han hemlös och i en djup ekonomisk kris. Ny Demokrati (NyD) hade stort stöd, tillräckligt för att ta dem till riksdagen. Detta samt flertalet attentat mot moskéer, flyktingförläggningar m.m. gjorde att John kände stöd i vad han såg som sin kamp mot det orättvisa samhhället. Hans mål var kriminella invandrare men ingen av offren var just det vilket bara stärkte hans irritation. Han började sedan bli mer och mer oroad för sin ekonomiska situation och började utföra en hel del bankrån. Då allt fokus låg på att fånga en mördare var bankrånaren på cykel inte lika omtalad.
Det finns många fler huvudpersoner än en mördare.

Alla offer, alla poliser med betydande roll i utredningen samt en man som kände John när han var liten har fått delge sina minnen från den tiden. Det är ett enormt arbete bakom boken. Mängder av rapporter, egna intervjuer med de inblandade och dagböcker från en av utredarna. Om man kallar boken för journalistik har Gellert som journalist en väldigt liten roll i berättelsen. Förutom valet av vinkling. Vi väljer hur vi vill berätta en historia, det betyder inte att vi väljer mellan fakta utan hur vi framställer den. Jag skulle aldrig säga att det som skrevs bara är sanningar. Minnen ändras med tiden, vi ändrar och gör om i våra hjärnor och när det sedan ska skrivas ner av någon annan på papper blir det ännu en redigering. Det mest sanningsfulla är dagboken då den skrevs medan allt hände. Sedan är det rapporterna från de olika förhören och anteckningar från Johns olika intagningar på vårdhem för hans psykiska ohälsa. Detta är ju då sanningar enligt personerna som skrev dem. När man skriver dagbok skriver man utifrån sitt egna perspektiv, inte objektivt. Bokens kapitel är också skrivna ur olika perspektiv. Vissa behandlar lasermannens bakgrund, andra förhören efter hans gripande, polisernas arbete med fallet och även offren får sina sista timmar innan skotten redogjorda. Det enda kapitlet som saknar den närhet man annars känner genom hela boken till personerna som beskrivs är det om det enda dödsoffret.

Man kan inte förneka vilken känsla och närhet man får när något skrivs på det här sättet till skillnad från vanlig journalistik. Allting får liv på ett helt annat vis och man får även följa med in i huvudet på gärningsmannen. Jag tycker att detta är en form av journalistik då det har samma typ av research som ett reportage eller personporträtt bara än större och djupare. Om man sedan som författare fyller ut, skriver utifrån personerna själva och deras känslor och tankar istället för att skriva som en utomstående så finns själva historien kvar. Det finns tillräckligt mycket sanning i boken för att kunna kalla det för en sann historia. Om det sedan visar sig att något inte sades i en konversation mellan poliserna eller att en person inte såg ut som den beskrivs så förändrar det inte bilderna som lever kvar efter att man läst klart boken. Därför skulle jag klassa det som litterär journalistik. Journalistik som presenteras på ett sätt som är lättare för läsaren att ta till sig. Huvuddragen skulle antagligen inte förändras även om man, som i fallet med boken "Gömda", gör en reviderad upplaga.
Identifieringen är viktig och då tycker jag att det är ok att skriva utifrån personerna istället för sin roll som journalist. Oavsett om man vill kalla det "new journalism" eller inte så är det en annorlunda form av att framställa insamlat material. Man har lättare att ta till sig något i bokformat, något som är skrivet som en berättelse. Man kan tänka sig att något då lätt låter som en saga men på något vis så känns det bara mer verkligt. Man kan känna igen sig i som berördes, både i deras känslor och reaktioner. Det blir så mycket mer personligt än nyhetsartiklar eller notiser. Det är också smart att behandla offren separat, inte bara för att de har olika bakgrund utan för att vi har lättare att ta till oss och känna sympati för en enskild individ istället för en grupp. Särskilt tydligt blir det vid större katastrofer där hundratals eller kanske hundra tusentals personer drabbas och för oss blir det ofta mest siffror på en löpsedel.

Lasermannen är helt klart läsvärd och den ger också en bild av hur Sverige fungerar när det kommer till tystnadsplikt, utredningar och maktlöshet inför att kunna ta hand om de som hamnat utanför. John blev intagen flertalet gånger och behandlades för sina psykiska problem samtidigt som han gör lumpen utan att någon vet om det. Inte heller när folk klagar och påpekar hans egenheter finns det så mycket att göra utan att titta på medan det sakta går utför. Tidigare har jag läst en bok i liknande journalistisk genre: "Tyst hav". Samma känsla av att det är en bekant som berättar vad hon själv sett, hört och upplevt gör att man har mer tillit till det som sägs, på gott och ont. Jag tycker att dessa böcker är mer än läsvärda, om man har ett saltkar bredvid sig.

Linda Eliasson

Blogg B: Etik i medierna

Den lilla rösten...

Med en nybakad kanelbulle (dagen till ära!) i ena handen och en kopp te i den andra låter jag tankarna vandra in i lite djupare banor. Hur mycket får man skriva eller visa i media utan att kränka en persons integritet? Samtidigt som man som journalist ska se till alllmänhetens intressen. Så kommer jag till mordet i Malmö och de olika redaktionernas reaktioner på det som inträffat. Vem har agerat rätt?

Aftonbladet eller Sydsvenska Dagbladet? Av rena principskäl lägger jag utan en tanke min röst på Sydsvenskan men om man sedan börjar fundera så blir det mer tveksamt. Att inte nämna bloggen eller de religiösa motiv som kunde ha legat bakom dådet gör att folk gärna drar sina egna slutsatser. Särskilt om de sedan får reda på "sanningen" från någon blogg som menar att tidningarna inte vågade publicera all information. Tidningarna framstår då som korrupta som medvetet döljer uppgifter som kan göra att invandrarfientliga organisationer såsom SD stegar framåt. Att sedan, som Aftonbladet gjorde, "hänga ut" två unga killar och berätta i stort sett allt från deras personnummer till skostorlek går mig starkt emot. Särskilt då det var så tidigt i utredningen och då de vid publiceringen endast var misstänkta.

Själv skulle jag nog ha försökt hitta den "gyllene medelvägen". Jag hade nog skrivit om bloggen men noga understrukit att åklagaren bedyrade att betydligt mer triviala motiv låg bakom. Stig Hadenius som debatterat i DN om att man ska publicera uppgifter om namn m.m. för att kunna förhindra brott verkar anse att det är bättre att be om ursäkt än om tillstånd. Jag kan till viss del hålla med i hans logik men det är svårt att reparera ett skadat rykte med ett "vi ber om ursäkt". Alla böcker jag hittills läst om journalistik och de spelregler som finns för press och övrig media säger alla samma sak: "Publicera så lite som möjligt om en person så länge som det inte ligger i allmänhetens intresse" eller lite vackrare formulerat "överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning"(citat ur Etiska regler för press, TV och radio). Ganska luddig formulering men det betyder också att varje fall ska behandlas separat. Det innebär att det är olika personer som använder sig av reglerna och på så vis får fram olika tolkningar av vad som anses acceptabelt och inte, på gott och ont. Hade reglerna blivit tydligt nerskrivan i en lagbok hade variationerna i tolkningarna blivit mindre. I Yttrandefrihet och tryckfrihet tar de därför upp varför de etiska reglerna inte finns formulerade i lag: vad som anses moraliskt och etiskt korrekt ändras i och med att samhället också gör det. Det blir väldigt jobbigt att skriva om lagen så fort något som förut var sekretessbelagt nu anses vara acceptabelt att trycka

Mycket handlar faktiskt om väldigt enkla humana regler: Behandla andra som du själv vill bli behandlad och lyssna till ditt samvete. Det kan vara svårt att sätta sig in andras situation, speciellt om man har asbergers eller liknande men annars tycker jag att det är en utmärkt grundregel för de flesta sammanhang i livet. Annars finns ju den lilla rösten eller samvetet som med mer eller mindre hög stämma (beroende på person) berättar för oss vad som är rätt eller fel. Kan man sova gott om natten har man antagligen lyckats. Det är samma teori som uttrycks i The elements of journalism där de inte behandlar pressetik som ett eget ämne utan något som genomsyrar allt journalistiskt arbete "Journalists have an obligation to exercise their personal conscience" (citat).

Mina utlägg börjar bli lika lösa som formuleringarna kring pressetik men mina sista kommentarer till tidningarnas agerande kring mordet i Malmö är att båda gjorde fel. Att publicera informationen om bloggen kan anses vara onödigt då det inte hade något med mordet att göra men eftersom det annars kan leda till spekulationer anser jag att det är av allmänintresse. Om inte annat så berättar man det för att tysta ner dessa rykten med fakta från åklagaren. Jag skulle inte heller själv velat hamna i den sitsen som ungdomarna skulle ha gjort om det, efter Aftonbladets artikel, visat sig att de var oskyldiga; utpekade av samhället som mördare för sin trosuppfattning.

Personligen litar jag mest på det egna samvetet och min egna lilla röst!

//Linda

Blogg A: Nyhetsvärdering

Nyheter cirkulerar runt oss hela tiden. Oavsett om det är nyheter om omvärlden, kompisarna eller vem som gick vidare i "Idol". Alla pratar vi om det som är senaste nytt för att uppdatera oss och för att inte få slut på samtalsämnen. Just i dessa dagar är det mycket politik i luften, inte så konstigt med tanke på att det är val på söndag...

På tal om politik har Frankrike varit på tapeten ganska länge nu med sitt nya, något kontroversiella lagförslag som i tisdags röstades igenom i det franska parlamentet. Så länge som inte lagrådet opponerar sig inom en månad så kommer lagen om förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats att träda i kraft om ett halvår. Frankrike har fått mycket uppmärksamhet både från andra EU-länder som vill följa deras exempel men mest kritik då många anser att lagen strider mot religionsfriheten och kränker de mänskliga rättigheterna.

Tanken bakom lagen är egentligen god, man vill inte att kvinnor ska tvingas bära burka eller niqab mot sin vilja och den man som tvingar sin dotter eller fru riskerar höga böter eller fängelse. Däremot verkar Frankrike vara inne på ett särskilt spår då de också utvisar romer på löpande band. Trenden kan kanske ses här i Sverige med där SD vinner fler och fler väljare? Är det därför som den nya franska lagen blir så intressant? För att vi i lilla Sverige som alltid är "neutrala" nu börjar se en förändring i våra medborgares och grannars mentalitet? Det finns många ställen i världen med diskriminerande lagar och länder där det inte råder religionsfrihet men det bryr man sig inte om, för de länderna ligger för långt borta.

En spännande notis om DN:s artikel då det franska parlamentet röstat "ja" (246 st) mot ett enda litet "nej" är att gissa vad som fick en egen liten underrubrik? Först har vi ett uttalande från Frankrikes justitieminister och sedan kommer "USA sällar sig till kritikerna..." följt av ett uttalande från det amerikanska utrikesdepartementet. Som om USA bestämmer vad som är ok och inte? Om USA hade varit för förbudet, betyder det att vi också borde vara det? USA har en förmåga att själva ta på sig uniformen som världspolis men tydligen är deras åsikt om saker och ting väldigt betydelsefull för oss på andra sidan Atlanten. Är vi kanske rädda för att de ska komma med sina trupper till Frankrike för att säkra deras egen tillgång på... hm... vin?

En annan nyhet som jag snappade upp när jag var inne på tv4:s Nyhetskanalen var (inklämd mellan rubriker såsom "Federley nedslagen - kan missa valspurt" och "Tiotusentals unga tvingas ta bidrag") "Oprah vill lägga ner". Uppenbarligen en ganska stor och viktig nyhet då en av världens rikaste kvinnor väljer att gå i pension och lägga ner ett program som nu är inne på sin 25 säsong (!). Själva artikel utgörs av bara 15 rader, inklusive rubrik, där det spekuleras om att resan hon väntas göra med en publik på 300 personer till Australien är hennes "grande finale". Mer intressant är att tv4 uppmärksammar detta när programmmet "Oprah" inte ens sänds på deras kanal... Då förstår jag mer rubriken bredvid som löd: "Titto slutar nu på tv4". Det märks att tv har en stor makt över oss när ett amerikanskt program som inte har någon anknytning till Sverige eller svenska folket kan ändå får vår uppmärksamhet och kanske till och med vår sorg över att det läggs ner.

Om någon nu undrar vad som kommer att hända med de miljontals människor (framförallt kvinnor) som följt och/eller följer talkshowprogrammet så kan jag nästan garantera att de hittar något annat på tv som de anser är minst lika intressant. Det finns ju alltid program såsom "Sex-/Drugrehab with Dr. Drew", "Outsiders" m.fl. som får alla att känna sig lite mer normala och må lite bättre...

Sommarens sista suck

Jaha, så sitter man här igen. Det är en augustikväll och sommaren har, som Lars Winnerbäck så vackert uttryckte det, regnat bort. Snart är man tillbaka på Campus i sin lilla, lilla etta som har den där mysiga "fängelsehåla"-känslan som alla eftertraktar. På något sätt kan jag inte låta bli att undra hur jag hamnade här och hur det kommer sig att ingenting blir som man tänkt sig? För bara ett drygt halvår sedan hade jag helt andra planer vad det gäller boende, plugg m.m.

Då kommer frågan har det blivit bättre eller sämre? Ingen aning faktiskt men livet är ganska spännande på det viset att inget är förutsägbart och allt kan ändras på en dag, på både gott och ont. Alla gör vi misstag och har ofta halvt orealistiska drömmar och idéer vilket gör oss sårbara för verkligheten men varken drömmarna eller verkligheten lämnar oss orörda. Vi skapas av våra erfarenheter och minnen men också drömmarna. Vi är allt bra komiska skapelser med olika viljor/medvetenheter instängda i en och samma kropp. Vare sig man kallar det för detet, jaget och överjaget eller helt enkelt hjärtat, jaget och förnuftet. Jag gissar att vi alla minst en gång har lyssnat till det ena och sedan undrat om vi inte borde ha gjort tvärtom och vilket liv det skulle ha resulterat i. Alla beslut har ofta lite "butterfly-effect" över sig så att ett beslut ofta leder till en hel del andra som man kanske aldrig skulle ha behövt tagit och på så vis eskalerar tills man har ett helt nytt liv, allting baserat på ett enda beslut.

Så vad vill jag säga med allt det här? Jo kanske just det att (lite kliché-artat) sommaren är som livet: kort, fylld av överraskningar och regn och den blir aldrig som man först tänkt sig den..