Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Gellert Tamas har skrivit en fascinerande bok om en av de mest uppmärksammade personerna i Sverige under 1990-talet, nämligen Lasermannen. Gellert har valt att inte bara skriva om själva attentaten som utfördes av John Ausonius utan hela hans och hans föräldrars historia. Hur de kom till Sverige för att söka arbete, gifte sig, fick barn för att sedan skiljas när John och hans bror var unga. John som själv är invandrare (andra genarationen) med mörkt hår och mörka ögon råkade ut för mobbning av de svenska barnen redan som liten. Hans hat växte mot hans egen bakgrund och han gjorde tillslut allt för att bli "svensk". Han färgade håret, köpte färgade linser och började som, så många andra svenskar då och nu, hata invandrare. Han ansåg dem alla vara kriminella utsugare som levde på de hederliga svenskarna. Under denna tid i Johns liv var han hemlös och i en djup ekonomisk kris. Ny Demokrati (NyD) hade stort stöd, tillräckligt för att ta dem till riksdagen. Detta samt flertalet attentat mot moskéer, flyktingförläggningar m.m. gjorde att John kände stöd i vad han såg som sin kamp mot det orättvisa samhhället. Hans mål var kriminella invandrare men ingen av offren var just det vilket bara stärkte hans irritation. Han började sedan bli mer och mer oroad för sin ekonomiska situation och började utföra en hel del bankrån. Då allt fokus låg på att fånga en mördare var bankrånaren på cykel inte lika omtalad.
Det finns många fler huvudpersoner än en mördare.

Alla offer, alla poliser med betydande roll i utredningen samt en man som kände John när han var liten har fått delge sina minnen från den tiden. Det är ett enormt arbete bakom boken. Mängder av rapporter, egna intervjuer med de inblandade och dagböcker från en av utredarna. Om man kallar boken för journalistik har Gellert som journalist en väldigt liten roll i berättelsen. Förutom valet av vinkling. Vi väljer hur vi vill berätta en historia, det betyder inte att vi väljer mellan fakta utan hur vi framställer den. Jag skulle aldrig säga att det som skrevs bara är sanningar. Minnen ändras med tiden, vi ändrar och gör om i våra hjärnor och när det sedan ska skrivas ner av någon annan på papper blir det ännu en redigering. Det mest sanningsfulla är dagboken då den skrevs medan allt hände. Sedan är det rapporterna från de olika förhören och anteckningar från Johns olika intagningar på vårdhem för hans psykiska ohälsa. Detta är ju då sanningar enligt personerna som skrev dem. När man skriver dagbok skriver man utifrån sitt egna perspektiv, inte objektivt. Bokens kapitel är också skrivna ur olika perspektiv. Vissa behandlar lasermannens bakgrund, andra förhören efter hans gripande, polisernas arbete med fallet och även offren får sina sista timmar innan skotten redogjorda. Det enda kapitlet som saknar den närhet man annars känner genom hela boken till personerna som beskrivs är det om det enda dödsoffret.

Man kan inte förneka vilken känsla och närhet man får när något skrivs på det här sättet till skillnad från vanlig journalistik. Allting får liv på ett helt annat vis och man får även följa med in i huvudet på gärningsmannen. Jag tycker att detta är en form av journalistik då det har samma typ av research som ett reportage eller personporträtt bara än större och djupare. Om man sedan som författare fyller ut, skriver utifrån personerna själva och deras känslor och tankar istället för att skriva som en utomstående så finns själva historien kvar. Det finns tillräckligt mycket sanning i boken för att kunna kalla det för en sann historia. Om det sedan visar sig att något inte sades i en konversation mellan poliserna eller att en person inte såg ut som den beskrivs så förändrar det inte bilderna som lever kvar efter att man läst klart boken. Därför skulle jag klassa det som litterär journalistik. Journalistik som presenteras på ett sätt som är lättare för läsaren att ta till sig. Huvuddragen skulle antagligen inte förändras även om man, som i fallet med boken "Gömda", gör en reviderad upplaga.
Identifieringen är viktig och då tycker jag att det är ok att skriva utifrån personerna istället för sin roll som journalist. Oavsett om man vill kalla det "new journalism" eller inte så är det en annorlunda form av att framställa insamlat material. Man har lättare att ta till sig något i bokformat, något som är skrivet som en berättelse. Man kan tänka sig att något då lätt låter som en saga men på något vis så känns det bara mer verkligt. Man kan känna igen sig i som berördes, både i deras känslor och reaktioner. Det blir så mycket mer personligt än nyhetsartiklar eller notiser. Det är också smart att behandla offren separat, inte bara för att de har olika bakgrund utan för att vi har lättare att ta till oss och känna sympati för en enskild individ istället för en grupp. Särskilt tydligt blir det vid större katastrofer där hundratals eller kanske hundra tusentals personer drabbas och för oss blir det ofta mest siffror på en löpsedel.

Lasermannen är helt klart läsvärd och den ger också en bild av hur Sverige fungerar när det kommer till tystnadsplikt, utredningar och maktlöshet inför att kunna ta hand om de som hamnat utanför. John blev intagen flertalet gånger och behandlades för sina psykiska problem samtidigt som han gör lumpen utan att någon vet om det. Inte heller när folk klagar och påpekar hans egenheter finns det så mycket att göra utan att titta på medan det sakta går utför. Tidigare har jag läst en bok i liknande journalistisk genre: "Tyst hav". Samma känsla av att det är en bekant som berättar vad hon själv sett, hört och upplevt gör att man har mer tillit till det som sägs, på gott och ont. Jag tycker att dessa böcker är mer än läsvärda, om man har ett saltkar bredvid sig.

Linda Eliasson